Kleerup/Krunegård - Lead Singer Syndrome

Sveriges två mest extroverta solipsister, Andreas Kleerup och Markus Krunegård, har slagit sina påsar ihop och släpper nu EPn Lead Singer Syndrome. Det är en kalejdoskopisk resa där musiken tyngdlöst rör sig mellan filmiska scener, experimentella arrangemang och dityrambiska melodier.

I vissa låtar står Markus lyriskt repetitiva texter, med effektfullt sparsmakade fraser, i centrum. I andra tar Andreas Kleerups arrangemang över och utgör mittpunkten. Det är kort sagt en samling allegoriska låtar som inte kan hänföras till en bestämd genre.

- Vi har absolut inte gjort några kompromisser. Om vi därför inte blir förstådda, ja, då får det vara så, säger Markus Krunegård.
- Svåra att förstå? inflikar Andreas Kleerup suckandes. Skona mig! Det vi har gjort är fullkomligt solklart. Jag säger bara: hellre är jag på Kolmårdens delfinarium och blir förstådd av delfinerna än jag är musiker och missförstås av människorna.
- Det må vara hänt. Men har inte du sagt att så fort någon håller med dig, och tror sig förstå dig, så får du känslan av att ha fel?
- Det har jag möjligtvis klämt ur mig. Men det ena behöver väl inte utesluta det andra?

De fem låtarna på EPn kan ses som enskilda verk, som en serie kortfilmer. I 'Five hours from you' påminns vi om hur drömmen ständigt flyter samman med livet. De glidande gitarrerna knyts obemärkt ihop med Krunegårds instrumentala sång, och tillsammans med den bakomliggande ljudbilden skapas ett bildstormande skådespel. I 'Leadsinger syndrome' intensifieras den filmiska resan, men inte med samma friktionsfria rytm, utan varvat med korta avbrott, som en påminnelse om narrativets inneboende bräcklighet. Det är särskilt här som vi kan skönja Kleerups släktskap med minimalistiska tonsättare som Terry Riley och Steve Reich. 'Handshake and a smile' vilar också mot en drömsk ljudbild, med fingerspelande gitarr och klinkande piano. Men här är det framförallt Krunegårds text och röst som spelar huvudrollen. Likaså får vi, i 'Mom and dad', lyssna till Krunegårds upplevelse av att se sina föräldrar göra det fula och, som ett oväntat resultat, plötsligt se dem som människor. I 'April's child', som är den mest euforiska låten, får vi möta den existentialistiska människan, outsidern, som mobbar mobbarna, har "too much knowledge for college", och som inte underkastar sig några andra regler än de som av själva existensen redan är givna.

- Det är kanske inget sammanhängande verk, säger Markus, utan mer som en samling marginalanteckningar, som en serie detaljer.
- Exakt! Men helheten finns ju i detaljerna. När du blir kär blir du ju inte kär i en person. Du blir kär i en sned tand eller ett egendomligt minspel. Det är så vår musik ska förstås: som den sneda tanden du offrar ditt liv för.

Men frågan kvarstår: hur kan vi bäst beskriva Kleerup och Krunegård som par. Kleerup föreslår själv:

- Jag skulle gärna beskriva oss med samma ord som Becketts karaktär Molloy en gång beskrev sina testiklar, som ett riktigt cirkuspar.
- Men ville han inte klippa bort dem med en trädgårdssax, för att de mest var irriterande och för att det inte gick att pressa fram någonting ur dem?
- Vi låter resten vara tystnad, eller oväsen, vilket som.

Några förklarande noter
1. Solipsism är en filosofisk ståndpunkt som ifrågasätter yttervärldens och andra subjekts existens och som hävdar att allt som existerar är ett utflöde av ens eget medvetande.
2. Dityrambisk är Nietzsches favoritord och betyder bildstormande.
3. Det här med Kolmården är ett omarbetat citat från Kierkegaard
4. Känslan av att ha fel så fort någon håller med kommer från Oscar Wilde
5. "påminnelse om narrativets inneboende bräcklighet" är en typisk formulering inom poststrukturell/postmodern teori
6. Det där om Becket är från en bok som heter Molloy.